Namn: Kerstin Marianne Granlund
Född: 17 juni 1951
Föräldrar: Torgny och Lisbeth Granlund
Syskon: En broder, Ronny (f. 1957)
Bor: Strax norr om Göteborg i en ombyggd sommarstuga
Man: Mats Wedin, vd för Liseberg och tidigare medlem i spexgruppen Utan Lots
Instrument: gitarr, cittra, piano
Favoritproduktion:
Favoritroll: Den arga tanten i En illa rolig film-filmerna

Kerstin Granlund föddes den 17 juni 1951 i Främmestad utanför Trollhättan. Familjen flyttade senare in till Trollhättans tätort. När Kerstin var liten led hon av sv år tandläkarskräck. Kanske var det för att hon en gång sövts med eter och fått hemska upplevelser. Vid ett tandläkarbesök sparkade hon till och med sönder inredningen hos en tandläkare…

De sex första skolåren tyckte Kerstin var väldigt roliga, men sedan var det annat som blev mer intressant. Hon blev skoltrött och det gick så långt att hon blev befriad från att hålla föredrag. Hon tyckte nämligen att det var otroligt plågsamt att tala inför andra.

Efter grundskolan och gymnasiet utbildade hon sig till psykolog och skrev en uppsats om hur man kan bota tandläkarskräck. Hon är alltså den enda i Galenskaparna och After Shave som slutförde sin utbildning, och kan titulera sig biträdande psykolog.

Hur kom då Kerstin med i Galenskaparna? Kerstins nuvarande man, Mats Wedin, kände Claes Eriksson från Trollhättan. Claes började tjata på Kerstin att hon skulle vara med i spexet Västgötasköj, eftersom han hade hört henne sjunga vid ett tidigare tillfälle. Han lyckades övertala henne och 1972 var hon med i den första uppsättningen och hon var mycket nervös inför premiären. Men eftersom hon fick både applåder och skratt insåg hon att hon kanske inte var så blyg egentligen. Kerstin, Claes och Mats Wedin var alla tre med i gruppen Utan Lots, utöver Kent Frediksson och Ragnar Lång. I slutet av 1970-talet splittratdes gruppen och Claes och Kerstin bildade då tillsammans med Claes bror Anders en ny grupp, Galenskaparna.

Galenskaparna träffade som bekant sånggruppen After Shave som endast bestod av män. Kerstin blev alltså den enda kvinnan i de båda grupperna och därför är hennes rollfigurer mycket varierande. Hon spelar allt från arg pensionär till glad och sprallig tonårstjej med stor träffsäkerhet. Vem minns inte hennes insatser, bland mycket annat, som kvinnan i ”Perkele”, Bragdmamman i Stinsen brinner eller Clary Blomstedt i Monopol? Som sångerska är Kerstin väldigt bra och behärskar de flesta stilar och tonlägen – jämför hennes sång i Ajda med Ronny är klar! Det är stor skillnad!

Kerstin är mycket intresserad av djur och natur, men även litteratur, resor och underhållning. Särskilt hundar intresserar henne, exempelvis var taxsamlingen i Café Öken i En himla många program hennes egen. Kerstin har även en egen hund, en bullterrier som heter Majvor.

Och dessutom … får Kerstin åka vad hon vill alldeles gratis när hon besöker Liseberg!

Figurer som Kerstin gärna minns

• Bonnie Armstrong (Grisen i säcken)
  Glad rosa skapelse med löständer, som dessutom skulle bryta på amerikanska vilket gjorde det väldigt svårt att artikulera.
• Reklamdamen (Allt Möjligt)
  Jättekul med roligt monologmanus. Gjorde reklam för bl a tvättmedlet ”Albino” och blöjan ”Piss off”.
• Radiosångerskan (Macken)
  Rolig idé och kul inspelning. Inför Roy var jag bara en radioröst, men visualiserades för publiken, iförd dubbla peruker och dubbla lösögonfransar.
• Expediten i ”Finns lins?” (Skruven är lös)
  Absurd, rolig sketch med oväntat slut. Det var lika kul varje gång. När jag pratade om ”kamrans löstagbara subjektiv” hördes en massa s-ljud från publiken.
• Arga tanten (En himla många program)
  Enda gången jag fått ett par manussidor med enbart rörelseinstruktioner. Slitsamma nattinspelningar upp och ned för rulltrappan (hade dessutom ryggskott!) med roligt resultat.
• Bragdmamman (Stinsen Brinner)
  Mycket text, många steg och mycket stoppning. Det var en stor utmaning varje föreställning. Bristen på andningspauser gjorde att jag nästan blev andfådd även när jag bara satt still och sjöng.
• Mor Tuta (Tornado)
  Maskerades i tre timmar. Därefter körde jag min bil till inspelningsplatsen, till många medtrafikanters förskräckelse. Kul och ful mask!
• TV-shop-kropp-cyklist (Alla ska bada)
  Sanslösa motionsredskap. Jag fick ofta frågan: Gör det inte ont? Svar: Jo. Har det nån effekt? Svar: Nej. inom varje man. Min var tjock, yppig och blåögd

Saxat ur programbladen

Grisen i säcken (1991)

Namn: Kerstin Granlund
Yrke/sysselsättning: Kvinno-imitatör
Min bästa replik: Jag tror att han menar att han tycker att stationen inte ska läggas ner, men eftersom han först tyckte att den skulle det, så tycker han det starkare. Men nu tycker han att det är fel fast han tyckte det var rätt förut, så därför försöker han verka som han tycker det är fel. Annars så skulle det ju verka som han tyckt fel först och eftersom han inte vill va´ en sån som tycker fel, så tycker han fortfarande som han tyckte först, fast han egentligen inte tycker det, om han skulle tycka, som han tycker nu …”
Ville bli som barn: Veterinär eller filmstjärna
Min finaste kroppsdel: Tårna
Byggnad jag skulle vilja ha vuxit upp i: Lisebergs-tornet
Rekord jag slagit: Olle Rekord fick en örfil 1965
Favoritbil: DAAF (Kornblå 74:a)
Idoler: Knatte, Fnatte, Tjatte o Rippe
Valspråk: Bättre fet än aldrig
Senast sedda tavla: Anslagstavlan på kontoret i teatern
Tre personer jag skulle vilja se tillsammans i en soffa: Ingo, Silvia och Papa Dee
En påse jag burit: Barndomens “gôttepôse” – av vitt papper med lite mönster på! Den innehöll “gôtt” – segt och syrligt “gôtt”!

Resan som blev av (1994)

Född i Främmestad i början av 50-talet, men uppväxt i Trollhättan med en tax och en bror och en granne som hette Korven. Tycker om allt från Beatles till Rulle Lövgren, men får numera sitt främsta underhållningsbehov tillfredsställt av en omedvetet rolig bull-terrier som heter Solveig.

Lyckad nedfrysning av herr Moro (1994)

Välbalanserad kvinna i en sorts effektiv medelålder. Blossar aldrig upp i häftiga vredesutbrott, utan filtrerar omvärldens oförrätter genom en diplomatisk sil. Hon kunde spela 7 små vita svanar på piano redan 1956, men har aldrig haft någon konkret glädje av denna egenskap, utan har nu istället tvingats till att mer och mer ägna sig åt hunddressyr för att få behålla pianot som hennes nästan obildbare bullterrier flera gånger försökt äta upp.

Alla ska bada (1997)

”Jag har alltid varit en badkruka och var därför sen med att lära mig simma. Ändå beslutade jag mig för att se till att klara det åtråvärda intyget att jag åtminstone behärskade 50 meter bröstsim. I 16-gradigt vatten i Öresjö klev jag i under strängt överinseende från simfröken och gjorde denna kraftprestation. Fast numera kan jag till och med njuta av ett bad i havet – bara jag slipper att hoppa i.”

Har varit Claes Eriksson trogen som artist i 25 år. Kan dessutom kalla sig biträdande psykolog efter en utbildning som hade kunnat leda någon helt annanstans och som hon enligt egen utsago heller aldrig haft någon användning för.
Förutom medverkan i Hagges revy tillsammans med Claes 1976 hoppade hon in hos Hagge sommaren 1983 i Inger Heymans roll mot bland andra Laila Westersund, Stefan Ljungqvist och Jörgen Mörnbäck.

”Kanske alldeles för förtjust i att vara ledig för att hoppa på några andra projekt i pauserna mellan våra föreställningar och inspelningar. Jag är nöjd och glad ändå och sörjer inte över att jag lämnade den akademiska världen, även om många genom åren påpekat hur nyttigt det är att ha en utbildning att ”falla tillbaka på”

Allt möjligt (2000)

Något ljuvt och ängla-aktigt skiner
omkring Kerstin när hon för en stund
byter ut repetitionsrutiner
mot en tur med Majvor, hennes hund.
I ensemblen är hon enda tiken
alltid skärpt och lite speciell
vilket nog den ärade publiken
kunna konstatera nu i kväll.

Kasinofeber (2002)

Som ung psykologistuderande skrev Kerstin Granlund en trebetygsuppsats om hur man botar tandläkarskräck. Sedan blev det inte så mycket med den karriären. Eller – som hon själv uttrycker det – han hon aldrig haft någon som helst användning för utbildningen som gör att hon faktiskt kan kalla sig biträdande psykolog.

I över 25 år har hon varit Claes och Anders Eriksson trogen i gruppen Galenskaparna. Faktum är att hon redan 1976 tillsammans med Claes medverkade i Hagges Revy på Lisebergsteatern. Det var också Kerstin som sjöng på Galenskaparnas allra första skiva ”Dingdongbängbängwhowwhowanananachobidobi jag är kär”. Sedan fick hon hoppa in 1983 i Inger Heymans roller hos Hagge mot bland andra Laila Westersund, Stefan Ljungqvist och Jörgen Mörnbäck.

Som ensam kvinna i ensemblen har hon ständigt får utöka sin repertoar i det breda spektrum av alla kvinnoroller som behövts. Som radiosångerska i ”Macken”, prövad husvagnsfru i samma serie, bragdmamman i ”Stinsen Brinner”, arga tanten i rulltrappan i en snabb slapstick i ”En himla många program”, finsktalande Perkele-Sirkka i samma serie, den käcka Lottan Karlsson i ”Alla ska bada”, uppblåsbar tomtemor i ”Jul, jul, jul” och många fler.

Spel och dobbel är något som går Kerstin helt förbi. När hon var i Las Vegas härom året tvingade hon sig till en enarmad bandit för att sätta 25 cent när hon ändå var där. Självklart vann hon ingenting.