Namn: Knut Axel Angred
Född: 29 februari 1956
Föräldrar: Lennart och Vivi Agnred
Syskon: Anna, 6 år äldre
Bor: Örgryte i Göteborg, sommarstuga på Käringön
Sambo: Ingmari
Barn: Elin och Axel (f. 1988, vid tiden för inspelningen av Hajen som visste för mycket)
Instrument: Gitarr, klaviatur
Favoritproduktion: Träsmak, Kajskjul 8 och Stinsen brinner
Favoritroll: Knut på linjen, Syntar´n, Åke från Åstol, L. Paaso, Dr. Tso

Knut Agnred föddes på skottdagen, 29 februari, 1956 i Göteborg. Som yngling spelade han fotboll i Örgryte IS och än i dag har han ett stort fotbollsintresse. Basket, tennis och höjdhopp har han också utövat.

Musiken har också varit en viktig ingrediens i Knuts liv. När han var 13 år var han med i bandet The Lights. Efter avslutad grundskola (där Knut och Peter Rangmar gick parallellklasser) och gymnasieutbildning kom han in på Chalmers elektrolinje. Då hade de övriga medlemmar i det blivande After Shave redan gått på Chalmers i ett år, eftersom de är ett år äldre än Knut. Men studspexandet var roligare än elektroingengörsstudierna och liksom Per, Jan och Peter valde han att satsa på deras barbershopgrupp After Shave.

Knut har extraknäckt som sjukvårdsbiträde på långvården i Göteborg, antagligen under Chalmers-tiden.

Knut älskar att musicera och han kan hantera ett flertal instrument. Han har skrivit en mängd egna låtar, exempelvis Naturen har vaknat, Ajda, Jag vill ha ett hurra och texten till Mister Minit-valsen. Många av hans låtar skrevs för After Shave innan de hade träffat Galenskaparna, men många av låtar har återanvänts i senare produktioner. Knut har också skrivit låten Stilla kommer natten som dock inte Galenskaparna och After Shave har spelat in, utan Lasse Kronér. Knut skrev även alla låtarna till utvandrardramat Åke från Åstol men de övriga i Galenskaparna och After Shave hjälpte till med manuset.

Knut har liksom alla i Galenskaparna och After Shave spelat ett stort antal skiftande rollkaraktärer, men särskilt karaktäristiskt för Knut är hans “gummigubbar”; figurer som sprattlar och hoppar som om de inte hade några ben i kroppen. Exempel på sådana karaktärer är Knut på linjen (En himla många program), Dr Tso (Skruven är lös) och Laerthes (Cyklar). Knut är också en mästare på dialekt och utländsk brytning, och dessutom är han en bra imitatör. Han lär bland annat kunna imitera samtliga roller som alla i Galenskaparna och After Shave har spelat genom åren.

Knut är en utomordentlig sångare, som ofta får sjunga solo eller a capella. Hans kraftfulla sånginsatser i exempelvis Början, Borås Borås, Fusk, MItt liv tills i dag och Konfirmationspresenten är svåra att glömma.

Under december 2002 medverkade Knut tillsammans med Jan Rippe och Per Fritzell som dansbandet Matz-Jürgenz i Sveriges Radios julkalender Whitney och Elton Johansson.

Och dessutom … var Knut Agnreds pappa Lennart (tidigare Andersson) en duktig trestegshoppare och tävlade i OS i Berlin 1936. Det sägs att han till och med fick hälsa på Hitler.

Figurer som Knut gärna minns

• Slö Salkow (Gladpack)
  Anders såg en gång på Skansenakvariet ett drama utspela sig mellan två små sengångare. De rörde sig i ultrarapid, vilket skapade en väldigt komiskt effekt när den ena tog en gurkbit mitt framför näsan på den andra, som hade kämpat länge för att hinna dit först. Anders och jag gjorde detta live.
• Åke (Åke från Åstol)
  Denna figur ligger mig kanske varmast om hjärtat av alla figurer jag gjort. Via min sommaruppväxt och fortsatta kontakt med västkusten och dess folk känns det som Åke och jag är ett. Dessutom skrev jag ju detta verk, så det känns extra varmt i kroppen när jag tänker på honom.
• Knut på linjen (En himla många program)
  Ja, detta är ju jag helt enkelt. Konstiga läten, mycket plastik, yvig, högljudd. Eller som min käre vän Håkan hade sagt: ”Helt crazy, typ”.
• Italienaren (Stinsen brinner)
  Bra att få trycka till det då populära modet med italienska förtecken. Bra musik, bra text. Koreografin satte vi själva, där vi bland annat gör nån sorts pantomim på kända idrottskroppsuttryck, bara för att det var kul.
• Egil Rosén (Monopol)
  Första gången jag fick spela en försynt, försiktig karaktär. Spännande att få sätta på en ny sträng på lyran och lyssna om det stämmer. Roligt och lärorikt.
• Lerthes (Cyklar)
  En klassisk Shakespearekaraktär som jag fick tufsa till och även improvisera i på rim, vilket alltid kräver snabba hjärnkopplingar. Utmanande och roligt.
• Rune i Hobby (En himla många program)
  Kanon att få skriva och vara med i en helt absurd sketch, där några förskrämda slöjdexperter tillverkar sådana saker som hyvlad ulk och järpar av garn. Min humor helt enkelt.
• Lill Apabo (Gladpack, Allt Möjligt)
  Att man skulle bli dragartist på gamla dar kunde man väl inte tänkt sig, men det var fruktansvärt roligt att klä ut sig till kvinna och plocka fram sina, säkert fördomsfulla, kvinnliga sidor.

Saxat ur programbladen

Grisen i säcken (1991)

Namn: Claes Eriksson
Yrke/sysselsättning: Artist
Mina bästa entré: Som bacill i revyn Skruven är lös 1982
Ville bli som barn: Växellokförare
Min finaste kroppsdel: Huvet (det blir så snyggt i mössa)
Byggnad jag skulle vilja ha vuxit upp i: Palladium-biografen i Trollhättan
Rekord jag slagit: En gång ramlade jag och slog sönder en massa ukulelear som jag hade i en plastpåse och då sa mina kamrater att jag slog alla rekord
Favoritmat: Rotmos och fläskkorv
Guru/förebild/idol: Charlie Chaplin och Janos i Tårtan
Yrkesdevis/aforism/valspråk: Att hela tiden pendla mellan fullständig hjälplöshet och total kontroll
Senaste semester (jag aldrig kom iväg på): Maldiverna 1956 (jag var för liten)
En påse jag burit: Plastpåsen som var full med ukulelear

Resan som blev av (1994)

Föddes på skottdagen 1956 och spelade redan efter bara 3 födelsedagar fotboll i ÖIS. Trots sin, på papperet låga ålder hoppar han högst och sjunger högst och kan i inspirerade ögonblick svänga ihop och improvisera fram sånger han skulle vunnit melodifestivalen med om han bara kunnat sjunga dom en gång till.

Lyckad nedfrysning av herr Moro (1994)

Explosiv och finurlig man i en alltid lika obestämbar ålder. Sjunger och hoppar högst av alla och kan dessutom imitera samtliga rollfigurer som förekommit hos denna ensemble. Har ibland så mycket överskottsenergi att en medelstor svensk stad skulle kunna bli uppiggad i flera dygn. Han har spelat fotboll i ÖIS och försökt åka skridskor flera gånger, men alltid vält och tvingats studera isen med hela kroppen. Studier som äntligen kan komma väl till pass i denna föreställning.

Alla ska bada (1997)

”Det roligaste jag visste om sommaren när jag var sex år var att tillsammans med kompisarna hoppa bock över min pappa. Han ställde sig längst ner på strandkanten på Vallerö utanför Käringön. Så en dag stod han så att jag landade rätt ner i en färsk komocka, i vilken jag slog en fullkomlig saltomortal. Under vilda skrik, från mig och min omgivning, sprang jag rätt ut i vattnet och badade – länge.

”Även om han sjunger högst – och längst – av alla i ensemblen är Knut en ytterst ödmjuk person som fogat in sig i ledet allt sedan starten av After Shave 1979. Texter har han skrivit parallellt, som den numera smått klassiska Borås Borås eller den lyriska aftonhymnen Stilla kommer natten som avslutade föreställningen Kanske Rödluvan tillsammans med Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. Till den har Knut även skrivit musiken. Fast det han älskar mest av allt är att sjunga och han ger sig sällan utan att ha gett precis allt under sina sångnummer. Därför har det också blivit några oannonserade gästspel genom åren, som ”hemlig gäst” hos beatlestolkarna ”Lenny Pane”.

”En av mina absoluta höjdpunkter var i Kanske Rödluvan då jag fick sjunga med operasångerskan Siv Wennberg, Björn skifs och Karin Glennmark. Det är i såna ögonblick jag känner en ren och skär lycka.”

Allt möjligt (2000)

Något ljuvt och ängla-aktigt skiner
omkring Claes när han sig om har klätt
och han pressar juice av apelsiner
efter träningsrundan som gick lätt.
Med den något kutiga fysiken
gör han skratt av någon bagatell
vilket nog den ärade publiken
ska kunna konstatera nu i kväll.

Kasinofeber (2002)

Knut minns med fasa när han blindtarm sprack mitt under en föreställning av Stinsen Brinner i Stockholm. Annars är han digraste erfarenheter av sjukvården från några år på sjuttiotalet då han extraknäckte som sjukvårdsbiträde på långvården i Göteborg.

Som gudabenådad sångare har han varit med i After Shave sedan starten på Chalmers och sjungit sig igenom samliga av Galenskaparna och After Shaves produktioner, utom några föreställningar av Stinsen Brinner efter den brustna blindtarmen, då Jahn Teigen fick vikariera.

En hel del egna texter har det blivit genom åren, som smått klassiska Borås Borås eller den lyriska aftonhymnen Stilla kommer natten som avslutade föreställningen Kanske Rödluvan tillsammans med Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. Där framförde Knut för övrigt Till havs på sitt eget oefterhärmliga vis under en julkonsert häromåret.

I gruppen Tre Ess har han tillsammans med tre steppare (!) specialiserat sig på låtar av engelske Sting, vilket också resulterade i krogshowen Helt UK med Triple & Knut, det vill säga tillsammans med Ken Wennerholm och Göran Rudbo, vilka kompletterades med hela sex stycken steppare och gruppen Bandmaskinen.

Om Knut ska spela föredrar han ett instrument framför vilket spelbord som helst.